Sjukhusvistelse... igen!

Leo har varit förkyld ett tag. Han har haft lite svårare att kräkas med den nya knappen, men det blev jobbigare och jobbigare de senaste dagarna. Och det var väldigt slemmig, det underlättar knappast. I torsdags hade han det väldigt jobbigt. Jag försökte ringa barnakutens rådgivning framåt eftermiddagen, mest för att höra vad det tyckte och om det fanns något jag kunde ge honom, men de svarade inte. Till slut, vid 4-tiden ringde jag sjukvårdsupplysningen. Så fort hon fick höra hjärtbarn så sa hon åt oss att åka in... När han sen kräkte en gång efter det och jag såg hur fruktansvärt svårt han hade att få upp det, så var min tvekan över. När Jocke kom hem så berätta jag hur Leo haft det och sa att jag tänkte åka in.

Klockan var ca 6 när jag kom in till sjukhuset. Där var inte så farligt med folk på barnakuten, så jag trodde det skulle gå snabbt. Först var det vägning och det var en mycket positiv överraskning. Förra veckan vägde han 7325 g och nu 7970 g!! Över 600 g upp på en vecka!!! Fantastiskt. Sen kollade de syresättningen, och den låg bra. Runt 83-85.
Vi kom rätt så snabbt in på ett rum, eftersom Leo är lite känslig. Sen började väntan... De hade supermycket att göra, det kom in nya barn hela tiden, som hade andningsproblem. Så de gick före naturligtvis. Det är ju mycket viktigare. När klockan började närma sig 21,40, efter mer än 3 timmars väntan, kom doktorn in till oss. Han ursäktade sig, men det hade han inte behövt. Jag såg hur mycket de hade att göra!

Doktorn resonerade som så, efter att jag berättat för honom om Leo, att eftersom jag lever med ett sjukt barn så skulle jag ju inte åkt in om inte jag varit orolig. Som han sa, vi mammor som lever med sjuka barn är inte speciellt oroliga av oss, är vi oroliga så är det verkligen något som inte stämmer! Det kan jag väl hålla med honom om.

Han lyssnade på lungorna, och tyckte de lät bra. Så lunginflammation trodde han inte på. Han tittade i hals och öron och de såg bra ut. (Skönt det). De tog blod till CRP. Sen blev det väntan igen. Han bestämde sig för att lägga in Leo över natten för observation. Han ville se hur han syresatte sig när han kräkte. Jag & Jocke misstänkte detta redan innan vi åkte in...

Det tog därefter ca 2 timmar innan vi fick komma till avdelningen... Hon som kom och hämtade oss har haft hand om Leo innan, hon ursäktade sig med att de hade fullt upp. Jag märkte det... =)
Efter vi kommit till rummet så tog det ett tag innan de hittade rätt mat till Leo. När han fått mat så fick jag äntligen ett par mackor. Då var klockan halv 1 och jag hade inte ätit sen halv 5...

Natten blev sådär... Jag somnade vid halv 2, vaknade ett par gånger under natten när Leo hostade eller kräktes... Plus att pox:en (som mäter syresättningen) som var inkopplad hela natten tjöt så fort han gick under 75 i syresättning, och det gjorde han rätt ofta...

Vaknade vid 7 på morgonen, frusen och trött som bara den! Eftersom jag nämnt på natten att Leo hade diarré och berättat att Max kräkts, så blev vi isolerade. Jag och Leo var fast på rummet... Som tur e så finns det en tv!

Sköterskorna kom in vid halv 9 och jag fick lite sprutor och annat så jag kunde ge Leo sin medicin. Eftersom han har specialmediciner så fick Jocke komma in med dem vid midnatt... Nästa gång ska jag ta med dem direkt när jag åker in!

När läkarna gick ronden vid 10 så var det samma doktor vi hade när vi låg inne förra gången. Vi kom överens om att vi skulle kolla hur han låg i syresättning under dagen, om han höll sig som då så skulle vi nog få åka hem på eftermiddagen.

De ville även ta ett prov för att se så han inte hade rs-virus, även om han blev vaccinerad förra veckan. Det är inte ett 100%-igt skydd.
Man suger ut lite ur näsan för att kunna kolla för rs-viruset. Problemet var bara att strax innan hade vi gett Leo näsdroppar och koksalt i näsan... Så de kunde inte ta något prov...

På eftermiddagen kom läkaren tillbaka och vi kom överens om att de skippade rs-provet och att vi fick åka hem! Som hon sa: vi kommer ju tillbaka om vi märker att han inte mår bra...

När jag kom halvvägs hem så kom jag på att jag hade glömt en av medicinerna, den förvaras i kylskåp. Så det var bara att vända... Sms:ade Jocke och svaret jag fick var inte oväntat: "Vad förvånad jag blir!" ;-)

Det var så himla skönt att komma hem. Det är tråkigt att ligga inlagd.

Leo mår hyfsat bra, han har inte lika svårt med kräkningarna. Sen att han är rosslig och trött det förstår jag. Hans kropp har svårare att göra sig av med baciller...
Inatt fick jag ge honom pulmicort för han rosslade massor. Tur vi har det hemma. Han fick en puff av det i förmiddags oxå. Vidgar hans luftrör lite.

Idag ska vi ta det lugnt. Egentligen skulle fam Henriksson kommit ikväll, men eftersom Isaac oxå är dålig så skjuter vi det på framtiden. Förhoppningsvis inte för långt fram.

Nu ska jag ta och avsluta här, innan ni somnat helt... ;-)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ronald McDonald.

Upp och ner men framåt...

Julafton!!