En lååång dag...

Vi blev väckta kl.7 i morse och eftersom Leo somnade vid 23 så tittade han lite yrvaket på mig och sa "Mamma, bara sova lite till...". Så han fick slumra en liten stund. Eftersom vi inte visste vilken tid han skulle iväg på operation (någon sa efter 8) så fick vi gå upp tidigt.

Det var kallt att duscha, så efteråt så bäddade vi ner honom i sängen och tänkte att han kanske skulle somna om... Tji fick vi.

Kontrollerna gjordes, magen mättes, han vägdes och det togs tempen. Sen började väntan!

Han var jätteduktig och klagade inte allt för mycket på att han inte fick äta eller dricka. Vi höll oss på rummet eftersom han var renduschad och för att han inte skulle bli lockad av mat/dryck.
Vid 11 kom narkos och pratade med oss. Han trodde att det skulle dröja lite till...

Vi träffade på vänner som också väntade på op så vi satt och snackade bort någon timme.
Inget är som väntans tider...

Vid 13.30 äntligen så kom det besked om att vi kunde förbereda oss, dom skulle städa salen, sen var det vår tur. Leo fick lite lugnande medicin och fick hoppa ner i sängen.

Strax innan 14 så tog jag än en gång på mig dom  "tjusiga" kläderna och mössan innan jag följde med Leo in på op. När vi kom dit så var han lite lullig och han skrattade när han såg vad jag hade på mig...
Det hade nog jag också gjort...

Inne i salen så fick han på sig pox (syresättningsmätare), EKG mm. Han var lugn och jag pratade med honom när han fick sömnmedlet och han somnade lugnt och fint.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit med när han har sövts men det blir aldrig lättare! Jag har alltid gråten i halsen och det är jobbigt som fanken att lämna honom där...

Jag och J gick tillbaka till Ronald och åt lite mat. Vi hade ju inte ätit något på hela dagen. Ändå var jag inte speciellt hungrig.
Kl. 16,12 ringde telefonen och det var från post-op! Jag hade lagt mig att vila 10 minuter tidigare men nu flög jag upp ur sängen. Äntligen!

Jag gick till post-op med lätta steg, det är lika härligt varje gång.
Har man varit för mycket på post-op när personalen där hejar och kramar om en... ;-)

När jag kom dit så sov han fortfarande gott, tratten med syrgas låg kvar. En sak har dom lärt sig på post-op, är Leo någorlunda vaken så kan dom plocka undan syrgasen för han tolererar INTE den!

Han vaknade till efter ett tag och fick den vanliga isglassen. Denna gången var han mer vaken när han åt den, senast så halvsov han när han åt den...
Vi kom ner till rummet vid 18,10 och då var han trött men hungrig.

När han väl fick middag, vid 20, så åt han som en häst! Så mycket har han inte ätit på minst en månad. Gjorde tydligen susen med en fasta och sövning...  ;-)

På post-op
Här ser man var PaC:en sitter. Den är gömd under bandaget under nyckelbenet.

Kommentarer

Jeanette sa…
Skönt att allt gick bra

Populära inlägg i den här bloggen

Ronald McDonald.

Upp och ner men framåt...

Julafton!!