Tillbakablickar

Oj, vad längesen det var som jag skrev något här. Allt rullar på med jobb, dagis och diverse fritidsaktiviteter.
Leo gillar verkligen sitt dagis och blir inte alls ledsen längre. Han har börjat äta bättre och bättre och framförallt sväljandet har börjat fungera riktigt bra. Nu äter han större portioner och framförallt, han ber om mer!! Det är underbart. Som vi har kämpat för det.

Max hade avslutning på simningen igår och tog sitt första simmärke, baddaren! Han är jätteduktig när han lägger den sidan till. Till hösten flyttas han upp en nivå. Nu börjar istället nästa aktivitet, golf. Ett antal lördagar framöver kommer han och Jocke spendera på Söderåsens GK. Vi får se vad han tycker sen.

Igår kväll (natt) satt jag och läste igenom alla kommentarer som vi fick på blogginläggen som jag skrev i höstas när vi låg inne. Det värmer verkligen att så många har kommenterat och brytt sig. Jag fick lite aha-upplevelser när jag läste igenom inläggen igen. Saker som man har glömt tex. Jag är glad att jag har bloggen efter allt som vi har varit med om.

När man tänker tillbaka så har livet förändrats väldigt mycket de senaste 2 åren. För 2 år sen så kräktes Leo fortfarande enorma mängder. Vi skrevs in på habiliteringen och senare det året så fick Leo prova på den nya knappen som egentligen nog sabbade mer än den hjälpte, men vi var tvungna att prova något...

Nu så är han färdigkorrigerad som det så fint heter, syresättningen är bra mycket bättre än vad jag trodde. Han har lärt sig gå och han äter mat själv och sväljandet funkar. Han går på dagis och allt är bara bra! Det känns så konstigt att allt är nästan normalt. Han har inte färre mediciner, men färre doser på någon och han slipper Waranet! Vi hade inga jätteproblem med Waranet men det medförde ändå en viss oro eftersom man har fått höra vad det kan ställa till med. Därför var jag lite nervös när vi skulle gå över till Trombylen. Tänk om den inte funkade lika bra som Waranet... Hur ser man på ett barn att det får en propp? Jag frågade läkaren från Lund vad jag skulle titta efter men hon menade på att vi vet själva när vi ska söka sjukvården. Beter han sig konstigt och inte som han brukar (svårt att förklara), dvs då menar jag inte om han har en fis på tvären, men det förstår ni nog. Med andra ord är det svårt att märka på honom om han skulle få en propp, men risken är väldigt liten.

Nu ska jag hoppa i säng, får fortsätta tillbakablickarna en annan dag.



Underbaraste killarna! ♥

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ronald McDonald.

Upp och ner men framåt...

Julafton!!