Sjukhus och krupp...

Nu är vi hemma igen efter 1½ dygn på sjukhus. Allt började i söndags natt efter att Leo hade ätit sin mat. Han brukar alltid kräka men nu hade han väldigt svårt att få upp det. Han hade varit rätt så slemmig under dagen så jag gick in och kollade till honom för skerhets skull. Eftersom han verkade ha ovanligt svårt att kräkas och lät när han andades så tog jag upp honom. Tänkte att om jag har honom uppe lite så skulle han snart kräkas ordentligt och bli av med slemmet.

Han kräkte ett per gånger, men bara lite och han var fortfarande rosslig och det nästan väste när han andades, så jag ringde sjukvårdsupplysningen. Efter att ha suttit i kö i ca 30 minuter så räckte det med att telefonisten hörde att han var hjärtbarn och att han hade jobbigt att andas för att hon skulle skicka iväg oss!

Så jag sa till Jocke, som jag tror nästan svarade mig i sömnen... ;-) Sen iväg in till sjukhuset, klockan var strax innan 2 när vi kom fram. När jag berättade hur det var med honom så fick vi ett rum och de började med provtagningar. De tog tempen, som visade på 39,3, så han fick alvedon i rumpan. Sen kom doktorn och lyssnade på honom, en mycket trevlig doktor som faktiskt jobbar med hjärtteamet. Så både han och jag var väldigt förvånade över att vi inte mötts innan!
Han ordinerade blodprover (CRP, syra-bas) och lungröntgen. Leo fick även inhalera airomir, för han hade ordentliga indragningar (han andades med magen och fick kämpa lite med andningen). Eftersom han aldrig inhalerat innan så blev han förbannad och skrek sig blå!! Stackaren...

Sen bar det av ner till lungröntgen, och det var inte lika lätt som när han var 1 månad... Han ålade sig och vred sig, men sköterskorna på akuten tyckte att det hade gått supersnabbt... =)
Sen var det dags för blodproverna... Som allt annat denna tidiga morgon så skrek han sig blå och var vansinnig... Stackaren..

Sen kom läkaren in igen ett tag senare och förklarade att något som heter laktat (ungefär ett mått på hur blodtillförseln funkar ut i fingertoppar och tår) var förhöjt. Hos friska barn gör det inget men iom att han är ett hjärtbarn så har han mindre marginaler så han ville lägga in Leo för observation. Då ville han oxå passa på att ta ett näsprov och testa för H1N1 (svininfl.) för säkerhets skull! Han trodde inte det var det men skulle han ändå lägga in oss så kunde vi ändå testa. Vaccin är ju inte 100% säkra.

Detta sa han vid 4 på morgonen och då sa han oxå att när vi väl har testat för H1N1 så måste vi vara isolerade tills vi fått svaret! Jag frågade hur länge det kunde ta (trodde ett par timmar..) eftersom vi hade tänkt köra ner till Dalby och ha familjemiddag på söndageftermiddagen eftersom brorsan var nere för första gången sen midsommar... Då säger han att det kan ta 1-2 dygn!!! Jag bara tänkte: NEEJ!!! Inte det oxå! Ingen familjemiddag för oss... Men Leos hälsa går ju före allt såklart så ett näsprov blev det! Inte omtyckt men det gick fort.

Doktorn ville även ha ett EKG innan vi gick till avdelning så det blev det. Men det var inga större problem.
Redan tidigt hade han förklarat att han trodde det var ett kruppanfall, eftersom Leo väste så när han andades. Jag frågade om han skulle få inhalera adrenalin, för det fick Max göra. Men han sa att det ville han till varje pris undvika, eftersom det skulle "piska på" hans hjärta för mycket...

Vid 6 kom vi in på vårt rum.. Sen tog det ett tag innan man kunde slappna av. Leo fick poxmätare på foten (syresättningsmätare). Han låg kring 77-85, ungefär som han brukar. Fast pllötsligt blev han helt förtvivlad, inget hjälpte. Han bara skrek trots att han var i famnen, då störtade syresättningen till 63% som lägst... Men han hämtade sig snabbt när jag väl fått honom lugn! Sen hade han poxmätaren fram till lunch.

Jag tror jag hann sova 1½ timme eller så, sen var det dags för provtagning och kontroller. De tog blod till CRP, syra-bas. CRP:t hade varit 21 på natten, nu var det 18, så det var inget fara där. Tempen låg på 37,4 så febern var väck igen! Han fick inhalera pulmicort, vilket inte var så poppis nu heller... Men nu blev han inte blå när han skrek åtminstone. Sen fick han även tamiflu, eftersom svaret på svinisen inte kommit än. Då behandlas han mot det så länge man inte vet!

När ronden kom så sa läkaren direkt att det var krupp och jag frågade om det var smittsamt och om det var ärftligt. Jag blev lite förvånad när han sa att det nog finns viss ärftlighet, eftersom det ofta är flera barn i samma familj som drabbas och eftersom det är ett virus, som sätter sig på stämbanden, så var det faktiskt smittsamt! Det trodde jag inte. Det innebär att han har blivit smittad av Max eftersom han hade krupp veckan innan... Han har fortfarande en rälig hosta kvar. Poxmätaren togs bort eftersom han legat stadigt i syresättning, runt 75-88, precis som han brukar. Den läkaren ville att vi skulle stanna över natten för säkerhets skull, han trodde att influensasvaret skulle komma under eftermiddagen, men ville behålla oss över natt för lite inhalation och allmän observation.

På eftermiddagen kom det efterlängtade svaret, Leo hade inte H1N1. Så nu slapp vi sitta isolerad inne på rummet! Det är inte några stora rum på avdelningen, och bara vetskapen om att man inte får gå ut gör att det är såå tradigt!!! Så det var skönt att svaret kom så snabbt, jag hade räknat med ett dygn till.

Eftermiddagen och kvällen gick hyfsat snabbt. Eftersom Leo var inlagd så fick jag lunch på avdelningen, en riktigt god stek med potatis, sås. Till kvällsmat blev det en kycklingpaj som väl inte var världens godaste, så det fick bli ett par mackor oxå.
Igår kväll gick jag och la mig redan vid halv 10 eftersom jag fått så lite sömn natten innan. Hade visserligen sovit en timme på eftermiddagen men jag var många timmar back... Sov gott till 8 imorse, med avbrott vid 22.30, 24 & 01 för att sätta eller ta bort Leos mat. Vid midnatt fick han även inhalera igen, denna gången gick det bra, han fick inte panik utan var hyfsat lugn.

Idag var det bara ronden jag väntade på eftersom vi ville hem! Leo mådde mycket bättre, han hade bara sin hemska hosta kvar. Vid halv 11 kom läkaren in och hon rekommenderade att vi fick komma hem, men att vi fick en inhalator och pulmicort utskrivet! Gärna för min del! Så strax efter 12 var vi därifrån.

När vi kom hem fick jag en underbar kram av Max! Även om jag bara var borta sön och halva måndagen så var det lite längtan!

Idag har vi mest tagit det lugnt, jag har varit ganska trött, somnade till lite i soffan nu ikväll...
Imorgon kommer Dalby-maffian (mamma, pappa, syster & bror) hit så vi ska ha mysmiddagen imorgon istället! Så vi missade inte den!! Ska bli så skoj att träffa dem igen!

Kommentarer

Mathias sa…
Ååå fy fasen... Usch vad jobbigt för er, tur det inte blev värre men det lät mer än tillräckligt otrevligt iallafall. Hoppas ni får tillfälle att vila lite och få tillbaka lite sömn och energi. Såna där turer tar på.
Jessica sa…
Skönt att det inte var värre än så. När jag läste på FB att ni var inlagda blev jag nått sjukt orolig och gick där med min klump i magen. Det var en vånda tills jag fick ditt sms där du skrev att allt var "okej" *ler* Kram
EmiliaJ75 sa…
Kikar äntligen in hos dig! I dag sprang vi på Joakim på Väla och han och Nicke snackade lite. Så tufft för er att behöva vara på sjukhuset, jag hoppas att ni kommer hem snart och slipper vara där nu i juletider.
Kram från Emilia

Populära inlägg i den här bloggen

Ronald McDonald.

Upp och ner men framåt...

Julafton!!