Måndag igen...

Jaha så var det måndag igen. Gårdagen gick i ett, först jobb 8,30-15,15 sen hem och svida om. Vi skulle på kalkonmiddag hos svärisarna. Fick jag tillfälle att prova mina nya fräcka stövlar! Så fina!! =) Verkar som om Jocke uppskattade de oxå... ;-)

Kalkonmiddagen var som vanligt helt fantastisk! Det är ju så förbenat gott!! Man äter och äter och sen äter man ändå lite till... =) Max och Caroline lekte hela kvällen och hade så skoj. Leo fick vara med i sittern oxå, det gillade han. Vi gick dit vid 16 och när klockan slagit 20 skulle andra familjen Granath hem, så då gick vi oxå. 4 timmar som bara pep iväg... Så är det ju när man har trevligt!

Idag är det ny vecka och Jocke jobbar 8-17 igen... Lite sämre tid tycker jag, men det kunde ju varit värre oxå! Det har blåst storm här igår kväll och inatt men nu har det lugnat ner sig lite. Nu har det övergått till att ösregna istället... Så tråkigt väder.
Har precis varit och lämnat Max på kyrkis. Vi blev nästan halvtimmen försenade pga att han tog ovanligt lång tid på sig att äta sin mat!!
Nu ska Leo äta och förhoppningsvis sova så får jag lite tid för mig själv!

Funderar en hel del för tillfället. Har alltid varit en grubblare till och från, fråga min käre make... =) För tillfället så grubblar jag mycket på allt som har hänt med Leo och att inte kunna veta hur framtiden ser ut för honom osv... Det är svårt att prata med någon om mina funderingar för man måste nästan ha varit med om samma sak för att förstå vad jag pratar/funderar om... Jag kan prata med Jocke om det men vi har inte riktigt samma syn på allt som har hänt/kommer att hända... Därför så är det inte så lätt att ventilera mina tankar. Däremot så är det positivt för att J lever för stunden, han vill inte tänka på framtiden och så länge Leo mår bra så är han nöjd med det! Det borde jag oxå vara, men jag kan inte låta bli att tänka på vad som kan hända... Speciellt nu när en liten kille i hjärtebarnstråden precis var tvungen att få ett nytt hjärta! Hans hjärta (han hade ungefär samma hjärtfel som Leo) slogs ut av en virusinfektion! De fick vänta i nästan en månad på ett hjärta... Men nu har han ett friskt hjärta igen!!!
Sånt får en att börja tänka...

Sen jag fick veta att Leo hade hjärtfel så har jag skrivit upp mig som donator! Inte en chans att jag låter mina organ till spillo om de kan användas! Hoppas bara att det är fler som tar efter mig! Jag skulle inte tveka att låta donera mina barns organ heller! Jag anser det vara självklart att hjälpa med en sån sak om man kan! Jag vet att det är lätt att säga så nu, men jag är 100% säker på att jag skulle fatta samma beslut om jag skulle vara tvungen på riktigt! (Jag hoppas givetvis att den dagen aldrig kommer!!)

Jag önskar att en hel del var annorlunda i mitt liv, men en sak önskar jag mer än någonting! Den önskan kommer aldrig slå in. Jag önskar att jag aldrig hade behövt äta min medicin mot epilepsin som jag har! Läkarna är nämligen säkra på att det är den som är orsaken till Leos båda hjärtfel och även till Max hypospadi! Hade jag vetat då vad jag vet idag så hade jag krävt att få en annan medicin! Men jag litade på läkaren som ja att det var ca 2-3 % ökad risk för missbildningar jmf med utan medicin!! Nu har jag fått veta att den siffran snarare ligger närmare 8-9%! Kanske inte låter så mycket men för mig är det alldeles för mycket!!

Min läkare vill att jag ska byta medicin: "ifall vi vill ha fler barn". Jo tack, du skulle kanske tänkt på det lite tidigare!! Så där en 4 år sen!! Nu är det försent! Jag vill ha fler barn, det vill jag, men INTE om läkarna inte kan garantera att det blir friskt! Fast det spelar ingen roll vad jag vill/tycker, för J vill inte ha fler barn! Han varken vågar eller vill och det förstår jag! Jag älskar mina pojkar över allt annat! Kunde inte haft en bättre familj!

Så nu har jag än en gång "kräkt" av mig lite... Känns väl lite bättre... Ska in och pussa på Leo så blir allt bra igen! Mammas solstråle!


Kommentarer

Em sa…
Du är en grubblare precis som jag, vilket sällan kommer till någon nytta överhuvud taget. Jag försöker dock lära mig att tänka på det som händer nu och inte vad som ligger bakom eller vad som kan hända för det är trots allt inte det som är viktigt. Du kan inte förändra det som har hänt hur mycket man än vill, så därför är det viktigt att vara med NU. Jag är på ett sätt lite hycklare som säger det för jag lever inte riktigt som jag lär men jag försöker och mycket mer än så kan man inte göra. Du kan inte ändra vad som har hänt, det enda du kan göra är att se till att allting är så bra som möjligt nu, vilket det är. Det är allt som är viktigt. Kram på're (som Farbror Barbro säger)
Anneli sa…
Känner igen mig så i dina tankar. Frågorna är många men svaren är få. Lika så när det gäller att skaffa fler barn... jag vill gärna ha en till barn om några år men sambon vill/vågar inte.

/Anneli
Nilla sa…
Jag finns om du vill och behöver mig. Kramar i massor
Paulina sa…
Både jag och min man är organdonatorer (vid bortgång), men endast till transplant. Inte till medicinsk forskning. Men hur fungerar det med barn? Kan man gå ut på nätet och anmäla dem oxå? eller blir det en fråga till oss om det väl skulle hända?

Förstår att du skulle vilja vara som J och leva lite mer för dagen.. Samtidigt är det alla dina tankar som får dig att njuta/uppskatta allt det som du faktiskt har just idag!

*stor kram* //P
lillan71 sa…
Jobbigt för dig att gå med alla dessa tankar, men det är bra att du kan sätta dom på pränt. Kan dom verkligen härröra hjärtfelet från din medicin? Oliver har ju lite liknade fel och till oss säger dom att det är ett ödets nyck, ingenting som vi kunnat påverka. I och för sig tror jag att felet uppkom när jag var i v.7 (hjärtat bildas i v.6-8)och alla i familjen hade flunsa, jag själv var inte speciellt dålig men resten av familjen var sängliggande i flera dagar. Jag hade även små blödningar den veckan och det har jag aldrig haft när jag väntat dom andra fyra barnen. Jag hör inte till dom som grubblar utan det som är gjort är gjort. Även om det skulle ha varit min förkylning som orsakat det så kan jag ju ändå inte göra något åt det. Hoppas du kan få ro och känna att det absolut inte är ditt fel. Du behöver din medicin och det är läkarnas uppgift att se till att du får den bästa informationen om den. Skickar lite solsken från norr!
Beatrice Lille sa…
Jag förstår precis...Visst Fredrika levde bara en månad.. Men det var en kämpig månad och varje dag tänkte jag på hur det skulle bli om hon överlevde...Så skadat hennes hjärta var så skulle Göteborg vara vårt andra hem..jag var mycket orolig över att vi skulle vara tvungna att flytta dit. För här uppe vet man ju inte vem som hade kunnat ngt..

En kille hade precis transplanterat hjärtat när vi var där. Han var 8 år och han mådde bra. Hans lillebror lekte med Melvin och den här killen han hängde på,..visst han var inte så rörlig,men han hängde på småkillarna på sitt sätt och såg inte ut att lida av det och smågrabbarna verkade inte tycka det var konstigt att han inte var lika rörlig som dom. Jag vet att det stod om honom på hjärtebarnsföreningens hemsida. Mamman och pappan verkade så lugna tänkte jag och förstod inte hur det gick till..Men det kanske bara var utåt..

Ja,klart man kan säga att man ska leva i nuet...men det är lättare sagt än gjort tror jag..

I början ville jag absolut inte skaffa fler barn,men nu känns det som att vi vill det när det har gått en tid och vi kommer ju att få göra ett hjärt screenings ultraljud när vi är gravida igen fick vi höra i Göteborg och då får vi ju se om det kan vara ngt fel.

Om det nu är så att dom är säkra på att det är din medecin som skapat hjärtfelet så borde det ju inte hända igen om du byter medecin..Och dessutom får man ju då detta hjärtscreenings ultraljud.


Men jag förstår absolut att ni är rädda..Det gör jag verkligen. Klart man vill ha friska barn.

Ja,du och jag har ju chattat ett tag så du vet ju hur jag tänker tror jag.

Menar inte alls att skriva att det är så lätt..missförstå mig inte..
MammaS sa…
Vilken fin blogg ;)
Det är mycket jobbigt som händer i ert liv, inte konstigt att man grubblar. Jag är likadan,grubblar över allt och inget medans maken tar det lite mer som det kommer.
Vad jobbigt att få ett sådant besked av läkarna,man vill ju vara säker på sin medicin ju!

Hoppas att allt ordnar sig för er!

Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Ronald McDonald.

Upp och ner men framåt...

Julafton!!